![]() |
||
Människor utan klass eller när upphör motståndet att vara motstånd? Jag räknar till 17 människor som en kall lördagskväll I januari sitter invirade i filtar på Kungsgatan. Jag vänder bort blicken och hoppas att det är en PR kampanj för Occupy WallstreeT. Men anar att det är på riktigt. Och jag som uppfostrats i tron att samhällets klyftor minskar står frågande. I Malmö skjuts den åttonde personen inom loppet av lika många månader. Jag läser att man uppskattar samhällets kostnad för en kriminell gängmedlem till 23 miljoner och hör entusiastiska uttalanden om att den uträkningen kommer göra oss mer motiverade att lösa problemen. Jag undrar om det stämmer. I Londons kravaller plundrades butiker och detta var inte de hungrigas uppror skrev Zymunt Bauman. Utan de misslyckade konsumenternas. Som försökte ta tillbaka sin värdighet. Här hemma säljs sängkläder i uteliggardesign för 700 kr set på stans finaste varuhus. Och cykelstölderna ökar dramatiskt när man höjer taxan i kollektivtrafiken. Men ingen i Sverige är väl så fattig att man inte har råd med ett SL kort? Och ingen har väl ett arbete så tungt att inte en promenad alltid är välgörande? Det trodde inte jag heller. Förut. Begreppet klass det var väl något man slutade använda på 1900-talet. I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står att ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen?” Går det att misstolka? Ett av våra senaste talangprogram använder tydligen den typen av avtal. Vd:n på bolaget i fråga säger att formuleringen som hänger med från det internationella avtalet och konstruerats för den internationella marknaden “kanske inte är klockren.” Och jag undrar stilla om vi är på väg tillbaka till ett samhälle att en anställning blivit en förmån. Och inte en rättighet. Där det helt plötsligt blivit coolt att vara livegen. Det talas alltså om klass igen. |
Och en stor nöjesbilaga, som får frågan om de plötsligt blivit en politiskt tidning, svarar att, nej, vi ger bara läsarna vad de vill ha och nu är det inne med samhällskritik. Alltså det säljer. I en marknadsekonomisk demokrati är det paradoxalt svårare att genomskåda. Både vem som har makten. Vad som är agendan och vilka som är allierade. När språket slutar göra saker klarare. När yttrandefrihen förvandlas till en vara. Och respekten för ordet är borta med vinden. När religionen inte längre hjälper oss att orka tvivla och politikerna försäkrar sig om applåder före varje politiskt beslut. När en människas värde går att mäta i pengar och klasskampen blir cool. Då upphör motståndet att vara motstånd. En nära vän säger: ”kanske är det så att äkta motstånd bara kan ske i ensamhet. Att motståndet i en handling upphör i samma stund det blir uppenbart att vi inte skulle ha gjort samma sak om ingen blivit vittne till det.” Och kanske måste det vara så. För om ingen lyssnar till oss om vi inte är starka varumärken spelar det ju ingen roll hur kloka saker vi än säger och gör. Men om motståndet upphör på vägen vad är det då värt? Jag träffar en irakisk skådespelare som levt 3,5 år som papperslös och lyft tunga kartonger i Årstaberg för några kronor i timmen. |
|
| bild: Göran Boardy | ||
