 |
||
Vem har Noll Koll? – en tillbakaspegel på Timbros rapport
Författarna till Timbro-rapporten ”Noll Koll”, Sofia Hansson och Robert Stasinski ansluter sig i sin kritik till den rådande redovisnings- och utvärderingskultur vars historia följer det kapitalistiska samhällets industriella utveckling. Idag genomsyrar den kulturen i stort sett alla delar av samhället och på olika sätt tvingas vi alla delta i den. För att ingen ska behöva betvivla Hanssons och Stasinskis välvilliga inställning till kultur, ger de i Noll Koll-rapporten en hel del exempel på att man kan misstänka positiva effekter av kulturen. T ex kan inlärningsförmåga och hälsa påverkas fördelaktigt om man ”utsätts för kultur” eller under en period ”konsumerar kultur”. Deras stora oro handlar om hur vi ska kunna veta helt säkert att dessa värden motsvarar eller förmerar de skattemedel som offentlig sektor använder till konst och kultur. Om vi inte utvärderar, följer upp och kvalitetssäkrar kan vi riskera att utsättas för en dålig utställning eller konsumera en usel film bekostad via skatten och då är ju de pengarna bortkastade… Det går inte att genom rapporten bli riktigt klok på om Noll Koll-författarna medvetet företräder en nyliberal teoribildning eller om de bara är osjälvständiga språkrör för det som ur teorierna, genom den rådande hegemonin, sipprar ner och sprider sig som allmänna synsätt. Och i det allmänna synsättet har utvärderingskulturen idag slagit rot och spridit sig till alla samhälleliga verksamheter. Vad tillför det tolv-åringar, kunskapsmässigt, när de på mellanstadiet tvingas göra en skriftlig ”utvärdering” på sitt arbete i träslöjden? Idag anses detta ge eleven en fördjupad förståelse av vad den lärt sig, men är det verkligen så? Är inte tilltron till utvärderingen snarare ett uttryck för att vi inte förmår lita på att man får insikter om träslöjdens förutsättningar och möjligheter när man får tillfälle att ägna sig åt just … träslöjd? I Noll Koll används en retorik som vi vant oss vid sedan ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna presenterades. Man formulerar sig så att det framstår som om man är en ivrig försvarare av det man angriper. Det är dags att ta kulturen på allvar, skriver Hansson och Stasinski, samtidigt som man ställer kulturen och ”välfärdens kärna – framför allt skola, vård och omsorg” mot varandra. Och där finner vi ju också rapportens kärna. Konsten och kulturen sorterar under den generella välfärdspolitik som finansminister Borg på ett rationellt och humant sätt sedan 20 år sett som högerns viktigaste uppgift att montera ned, till förmån för en allmän välfärd som handlar om minsta möjliga gemensamma samhälleliga kostnader för att kunna fortsätta förflytta makt och medel från offentlig sektor till privata intressen. Den språkliga arsenikförgiftning som har pågått ända sedan Margaret Thatcher på 1987 slog fast: ”There is no such thing as society.” har orsakat en ideologisk nedbrytning av tilltron till det rimliga i att eftersträva rättvisare fördelningssystem. De ökande klassklyftor som är svaret på de senaste decenniernas högerpolitik är ett hot mot demokratin. |
Hansson och Stasinski tänker: Rapporten hänvisar till ”metoder” från det ”ständigt växande forskningsfältet i Kulturekonomi”. T ex ekonomen David Throsby. Men om man läser Throsby eller bara lyssnar på några av hans föreläsningar på Youtube så står det snart klart att Throsby själv inser att det är mycket svårt att finna relevanta mätmetoder för konst och kultur när man vill pröva vilka icke-monetära värden det rör sig om, hur de annonserar sig och vad de genererar. Samtidigt menar Throsby att konst och kultur har ett oavvisligt samhälleligt värde och att det är den nyliberala ekonomiska ideologin, som har flyttat makt från offentlig sektor till privat, som orsakar problem för kultursektorn och som hotar kulturella uttrycksformer som av olika anledningar inte kan komma till på marknadens villkor. http://www.youtube.com/watch?v=lJDNh9DsGkU De vill att uppföljning av kommunernas kulturutbud ska ge oss kunskap om hur skattepengar används, att det befintliga kulturutbudet kvalitetssäkras och sist men inte minst visa att det inte finns någon acceptans för att kultur betraktas som något väsensskilt från det övriga samhället. Vem eller vilka är det som ska utföra alla dessa granskningar som Noll Koll-författarna avkräver kommunerna? Hur ser kompetensen och ekonomin ut i ett kontrollsystem som ska se till att skattepengar bara medfinansierar garanterad kvalitetskonst? Hur menar man att detta skulle stötta demokratin? Låter det inte snarare lite som en stalinistisk uppordning? Man sysslar inte med ineffektivitet eller misslyckanden i konsten eller kulturen. Det ingår inte i 5-årsplanen… De kvalitetsäkringsmetoder som en gång i tiden skulle effektivisera industrin har i offentlig sektor gött Föreställningen om den Fulländade Förvaltningen. De har blivit till predatoriska företeelser som med allt större anspråk på lärares, läkares, elevers, konstnärers, forskares, administratörers och andras tid och energi, istället för att effektivisera, suger kraften ur den offentliga sektorn. Utvärderingsanspråken äter i allt sabbare takt upp allt mer av innehållet i den offentliga verksamhet det var tänkt att de skulle säkra. Men att inrätta överdimensionerade kontrollsystem verkar inte avskräcka Timbros språkrör Hansson och Stasinski. Tvärtom. Och om dessa kontrollsystem snarare skulle stjälpa än hjälpa offentlig sektor så går ju inte heller det på tvärs mot Timbros eller regeringen Reinfeldts planer. ”Det yttersta som förnuftet kan uppnå är att erkänna att det finns oändligt mycket som överstiger dess förmåga. Det är inget bevänt med förnuftet, om det inte förstår det.” Sa vetenskapsmannen Blaise Pascal på 1600-talet. Det tål att upprepas. Begreppsverkstan kommer att följa utvärderingskulturens härjningar inom bild- och formområdet på olika sätt. Fortsättning följer. Nina Bondeson för Begreppsverkstad för Konsten. |
|
| bild: Göran Boardy | ||